Kraschlanda

Tänk att mitt första blogginlägg skulle handla om hur man kraschlandar…

Efter att ha varit singel i över två år kände jag att jag lite smått vågade släppa in någon igen i mitt liv. Jag kände att jag kunde släppa all rädsla och bara vara. Så i somras träffade jag på en man som jag började träffa ganska så intensivt. Han fick mig genast inse att jag missat mycket roligt i livet och han fick mig att känna mig levande igen. Vi hade en fantastisk sommar med bland annat skratt och romantik. Vi åkte på en resa tillsammans och vi spenderade mycket av tiden i hans sommarstuga som han precis köpt. Livet lekte och jag kände att detta var min stund!

Vi hade inga planer på att skaffa barn eller flytta ihop så det var kanske det som gjorde det så underbart kravlöst. Jag kände mig hög varje gång jag träffade honom! Men så bara för en månad sedan började han bete sig annorlunda.
Mindre sms med ord som Längtar, kom och sov hos mig utan innehåll som Ta hand om dig!

Naturligtvis började jag fundera och frågade vad felet var men inget blev svaret. Så en söndag åkte jag över och konfronterade honom och då kom det fram att han inte längre var kär i mig och trodde inte att han kunde leva med någon!
Man kan tycka att det kanske inte är hela världen, känslor styr man ju inte över, men jag som varit högt över molnen sjönk nu ner långt under havsytan med en jäkla smäll! Först visste jag inte att han till och börja med varit kär i mig, utan att det var ju en sommarflört, sen hade vi ju aldrig haft några planer på att flytta ihop i överhuvud taget så allt han sa kändes som en soppa.

Nu en månad senare är jag lika ledsen och besviken, och jag har svårt att komma vidare. Men jag vet att min längtan att finna någon att hålla hand och skratta med är större än någonsin. Det kändes skönt att ha någon som brydde sig om mig!